Unsent Messages

du, ja du. Det var du. Jag vet inte vad som hände och jag vet inte vad som händer. Det känns som det är mitt fel, men jag vet djupt inom mig att det inte är mitt fel. Du var min anledning. Anledning till att vakna med ett leende på läpparna. Anledning till att inte tänka på det jobbiga, anledning till att titta framåt med huvudet högt. Du fick mig skratta, du fick mig tycka jag var konstig på ett bra sätt. Du fick mig tycka och känna så mycket saker, men framförallt fick du mig känna mig älskad. Och det, ja det är den bästa känslan. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag bryr mig om dig och allt som händer. Samtigt som jag säger till alla andra att jag inte bryr mig för jag försöker verkligen säga det till mig själv. Men du är fast i mina tankar. Seriöst fast. Nu sitter jag här och fäller tårar och jag vet att jag sagt att de sista jag ska göra det är att gråta över killar. Det sista jag ska göra är att bli intresserad av någon. Sen kom du, och vad fan hände då. Jag vill bry mig om dig samtidigt som jag inte vill. Jag vill ha dig samtidigt som jag inte vill. Det är du, bara du.